11/11/11- dagen som skulle bli ihågkommen...
Ja, dagen vi alla väntat på. Då klockan slår 11:11 den 11 november 2011. Överallt kan man läsa texter som ´´Jippie! 11:11 11/11/11 :D`` och enket ´´11/11/11 :)``. Men hur kommer dagen igentligen vara? Kommer alla bete sig som vanligt? Jo, i vissa fall så kommer det bli så. Speciellt dem man inte är så bra vän med.
Min dag har varit allt ifrån bra! :( En stressig morgon där man inte vet vilka tider man ska passa förren det är för sent är aldrig någon bra start på dagen, oavsätt dag. Först blir man stressad över att missa bussen och på det att kanske komma för sent till ett viktigt möte. Hur kul skulle inte en sådan dag vara?? (sarkastisk) Men men, får väl hoppas på något bättre....
Dagen flyter på i ganska behagligt tempo och vid skoldagens slut har vi proppat igen våra väskor för nästa veckas prov och läxor. Att gå i 9:an är tydligen tuffare än vad jag trodde.
Kommer hem efter lite mer än en timme och spelar in lite filmer på tv:n. Bla. Titanic. Och så kommer dimman direkt ute. Jag ser inte mer än två meter framför mig och ska ut till hästarna. Slänger i mig maten och ska till o byta om. Då ringer pappa. En liten snabbis ut i ladugården och sen in igen då. Fort på med hästkläder för att tömköra Hickory, våran fem-åring. Tar in min lilla ponny först som får stå i hagen ensam nu och ska till att ta in de andra. Då ringer mamma. Fort in och kolla vad hon ska handla. Och så ut igen. Tar in Hickory och ska in med Kungen. Han blir såklart rädd för något han hittat på, han är ju så nipprig, och rammar ned mig totalt. Kommer in i stallet efter mycket om och men. Äntligen kan jag börja med Hickory. Kommer ut i paddocken och ser inte mer än några meter fram. Nu blir det till att börja...
Jag går sakta bakåt från hästen och ska ställa mig precis bakom några meter ifrån. Gör ett försök till att lugnt få över ena tömmen till andra sidan. Risch! Ljudet som uppstår när tömmen dras mot ländtäcket skrämmer Hickory, och still stod han inget mer. Han for iväg som en katapult med mig hängandes i tömmarna. Förbaskat att inte pappa ville hjälpa mig i början. Om det är något jag vet sen tidigare så är det att inte vara själv och tömköra eller rida hur snäll hästen än är. Tillslut fick jag stopp på honom och pratar lugnande medans jag går vid sidan. Men måste säga att jag är mäkta stolt över mig själv. Det var kallt och tömmarna snodde sig runt både händer och fötter men allt jag gjorde var att ha ögonen på hästen och försöka sakta ned honom.
Så en ganska dramatisk dag och den kommer väl att bli ihågkommen vare sig jag vill eller inte. Men, efter ett tag ser man det komiska i det hela.
Ta vara på er!! <33
Min dag har varit allt ifrån bra! :( En stressig morgon där man inte vet vilka tider man ska passa förren det är för sent är aldrig någon bra start på dagen, oavsätt dag. Först blir man stressad över att missa bussen och på det att kanske komma för sent till ett viktigt möte. Hur kul skulle inte en sådan dag vara?? (sarkastisk) Men men, får väl hoppas på något bättre....
Dagen flyter på i ganska behagligt tempo och vid skoldagens slut har vi proppat igen våra väskor för nästa veckas prov och läxor. Att gå i 9:an är tydligen tuffare än vad jag trodde.
Kommer hem efter lite mer än en timme och spelar in lite filmer på tv:n. Bla. Titanic. Och så kommer dimman direkt ute. Jag ser inte mer än två meter framför mig och ska ut till hästarna. Slänger i mig maten och ska till o byta om. Då ringer pappa. En liten snabbis ut i ladugården och sen in igen då. Fort på med hästkläder för att tömköra Hickory, våran fem-åring. Tar in min lilla ponny först som får stå i hagen ensam nu och ska till att ta in de andra. Då ringer mamma. Fort in och kolla vad hon ska handla. Och så ut igen. Tar in Hickory och ska in med Kungen. Han blir såklart rädd för något han hittat på, han är ju så nipprig, och rammar ned mig totalt. Kommer in i stallet efter mycket om och men. Äntligen kan jag börja med Hickory. Kommer ut i paddocken och ser inte mer än några meter fram. Nu blir det till att börja...
Jag går sakta bakåt från hästen och ska ställa mig precis bakom några meter ifrån. Gör ett försök till att lugnt få över ena tömmen till andra sidan. Risch! Ljudet som uppstår när tömmen dras mot ländtäcket skrämmer Hickory, och still stod han inget mer. Han for iväg som en katapult med mig hängandes i tömmarna. Förbaskat att inte pappa ville hjälpa mig i början. Om det är något jag vet sen tidigare så är det att inte vara själv och tömköra eller rida hur snäll hästen än är. Tillslut fick jag stopp på honom och pratar lugnande medans jag går vid sidan. Men måste säga att jag är mäkta stolt över mig själv. Det var kallt och tömmarna snodde sig runt både händer och fötter men allt jag gjorde var att ha ögonen på hästen och försöka sakta ned honom.
Så en ganska dramatisk dag och den kommer väl att bli ihågkommen vare sig jag vill eller inte. Men, efter ett tag ser man det komiska i det hela.
Ta vara på er!! <33
Kommentarer
Trackback
